Välj en sida

Vad är Social hållbarhet kring stadsutveckling i praktiken?

Under mina år med Alltomsundbyberg har jag medverkat i medborgardialoger, öppna hus, gjort byggarbetsplatsbesök (se exempel från Tobin properties och HSB) och sett beslut om nya byggprojekt klubbas i kommunfullmäktige. Som nyfiken nybörjare i ämnet ”Stadsutveckling” försöker man ta till sig allt som  kommer ens väg.

Efter en tids studie kring hållbarhet och innebörden av den sociala dimensionen, så märker man att det är svårt att tillfredställa alla intressenters behov i medborgardialogen. Politiker påverkar med opinionsbildning och media svarar mot den. Medborgarnas yttranden påverkar men ofta ganska begränsat. Och allt är på gott och ont. I allt virrvarr av åsikter och debatt måste ju projektens framfart fortgå. Oavsett om resultatet av stadsutveckling blir en flip eller flop så lär vi oss och blir smartare, eller? Ibland kan man se en tendens av att projekt kör en linje in i kaklet, utan att ansvariga ger ljus åt kritik från medborgare. Nu menar jag städer i allmänhet. Just det här med medborgardialog är en knepig sak. Det kräver ett engagemang.

Vi testar det här med hållbarhet

Året 2017 bestämde jag mig för att helhjärtat gå in för att genomföra ett skolprojekt med drygt 140 elever i åk. 8. Projektet syftade till att vrida fokuset kring en het debatt om torget i projektet ”Sundbybergs Nya stadskärna”. Läs mer om stadens projekt här i länken nedan.

Öppet hus om nya stadskärnan

Kommunen presenterade ett förslag till planprogram som illustrerade ny bebyggelse på Sundbybergs torg varpå bl.a. ett näverk som bildades ”Trivsam Stadskärna” som motarbetade sig exploateringsförslaget med egna modeller om ett öppnare torg. I den här debatten deltog enbart vuxna människor, liksom övriga öppna hus och andra forum i stadsutvecklingsprojekt som jag har bevakat.

Så, tillbaka till skolprojektet och syftet med det.

Genom att engagera så många elever i att bygga modeller, tänkte jag att vi kunde bidra med ett tillskott från ungdomar i samrådsprocessen. Alltså fasen i ett stadsutvecklingsprojekt där bla. allmänheten får ställa frågor och lämna synpunkter.

Enkelt sagt och svårare gjort!

Helt oerfaren gav jag mig in för att söka jag sponsorer, köpa in rätt material till modellbygget, samordna med en skola och skapa ett uppdrag som fungerade med läroplanen. Men det var ju bara början, när allt det där var på plats skulle eleverna grupperas och genomföra något som jag har suttit och tänkt ihop. Det krävdes att jag besökte eleverna vid lektionerna för att följa upp.

Jag minns ett av mina första besök hos en klass. Jag knackade på i bildsalen och blev insläppt mitt i ett kaos. I mitt naiva huvud föreställde jag mig att det skulle vara en tomteverkstad när jag klev in, men så var det inte.
Jag möttes istället av en högljudd anarki innan läraren höjde rösten och berättade att jag hade kommit.

Jag hälsade på klassen och sa att jag kom för att se hur det går, sen tog jag en tur mellan grupperna. Till min förvåning hade en del ändå skissat på idéer och börjat mäta i skalorna som jag skrev om. Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att projektet nu var bortom min kontroll.

Jag hade ju trots allt förpliktigat mig och Alltomsundbyberg till att leverera mot sponsorerna. Och jag tar mitt ansvar på största allvar så man blev ju lite nervös.

Vad hände sen?

Under besöken så märktes det att eleverna blev alltmer engagerade i uppgiften. Min tanke om att planera skolprojektet utifrån ett aktuellt stadsutvecklingsprojekt, och därav få upp intresset var en bra plan. Jag förväntade mig att eleverna skulle ta fram bra idéer för offentliga platser, men de låg långt före och arbetade mycket utifrån hållbarhet i viktiga frågor som trygghet, jämställdhet, sexualitet och etnicitet. Tydligen hade de tidigare inte arbetat organiserat i grupp och i projekt under så här lång tid (2 månader).

Det som hände sedan var att vi upptäckte nya synergieffekter av projektet. Vid mitt sista studiebesök innan vår presentation fick jag tjuvkika på de färdiga förslagen och blev positivt överraskad! Jag kunde inte föreställa mig att modellerna skulle vara så genomtänkta, och heller inte att de skriftliga motiveringarna för dem skulle vara så inkluderande. Det här var ju fantastiskt!

I galleriet nedan har vi samlat foton från projektet.

Galleriet

Med en tajt budget och tidplan kunde vi ändå åstadkomma så mycket. Under vår presentation i aulan höll vi en tävling mellan klasserna och två månaders kämparglöd avgjordes på en halvtimme. Många känslor i luften innan vi avslutade skolprojektet.

Istället för att pusta ut och knyta ihop säcken turnerade jag med modellerna från det vinnande förslaget. Jag lastade bakluckan och åkte till vårmarknaden i Sundbybergs torg. Sedan vidare till en vernissage i Signalfabrikens bibliotek.

 

 

Share This