Välj en sida
55 år sedan ursviksmarchen

55 år sedan ursviksmarchen

Idag, 55 år senare väcks det liv i den starka fredsrörelsen som existerade på 1960-talet. Ikväll kl. 19.00 samlas man i ett jubileum på Sundbybergs torg.

Bakgrund

I september 1961 genomfördes Sveriges första svenska protestmarsch mot atomvapen. Marschen var 3 mil lång, från söder i Stockholm till Ursvik i Sundbyberg (där Älvkvarnsskolan finns idag). Målet var Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) som då forskade på kärnvapen under rubriken ”Skyddsforskning”.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR FÖRSTORING

ällvkvarnskolan

 

1961 samlade marschen till Ursvik flera hundra deltagare i marschen och många fler anslöt vid det avslutande mötet. 1962 gick nästan ett tusental den långa sträckan från Södertälje till Stockholm och upp till 3 000 samlades vid avslutningen. Svenskarna fortsatte sedan att marschera varje år även efter 1964 när övriga Norden för en tid avbröt denna tradition.

 

Betesmarken

Betesmarken

I Igelbäckens naturreservat ligger Läderbacka stall. Här kan du se delar av de marker som betas av hästar från Läderbacka gård. Genom att markerna under en längre tid hävdats (betats) har en rik, hävdgynnad, flora etablerat sig i området. När du strövar i markerna kan du hitta arter som ängsskallra, brudbröd, svartkämpar, mandelblomma, revsmörblomma, daggkåpa, liten blåklocka och gulmåra.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR FÖRSTORING

 marker

I Igelbäckens naturreservat finns stora områden med öppna marker. Vissa marker, såsom dessa betesmarker, har hävdats, medan andra marker, framförallt i de centrala delarna av reservatet, har stått obrukade under en lång tid. De centrala markerna uppvisar därför en rätt artfattig flora bestående framförallt av större grövre ogräs, exempelvis timotej, ängskavle och ängssvingel. I de centrala markerna finns också stora bestånd av slån, en del hagtorn och stora solitära granar och tallar. Om markerna hävdas, genom slåtter eller bete,  kommer på sikt en mer artrik flora att kunna etablera sig där.

I reservatets östra del finns en liten sydvänd torrbacke. Den hävdas kontinuerligt och uppvisar därför en intressant flora. Där kan du bland annat få se jungfrulin, solvända, tjärblomster, gul- och vitmåra samt daggkåpa.

 

Holmsten och Hosve lät resa stenen

Holmsten och Hosve lät resa stenen

I Råsta gård finns en någon undangömd runsten i en skogsdunge. Det är fint att den fortfarande står på sin ursprungliga plats.

Denna runsten ristades troligen under den senare hälften av 1000-talet. Det kan man utläsa av hur ornamentiken är utformad.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR FÖRSTORING

runsten2

Runstenens inskrift lyder:

hulmstin x auk x haosui x litu x  raissa stain x iftir x iybiurn x fathur sin x auk x kirith x ifti

”Holmsten och Hosve lät resa stenen efter Jobjörn, sin fader, och Gyrid efter (honom)”

Ursprungligen stod här ytterligare en sten med inskriften ”Hosve och Sigrid och Kättilö lät resa denna sten efter Holmsten, sin broder”. Den tillkom lite senare, under första hälften av 1100-talet. Stenarna är resta av samma familj – fadern Jobjörn, modern Gyrid samt de fyra barnen Holmsten, Hosve, Sigrid och Kättilö. Den här stenen restes efter fadern Jobjörns död. Det var sönerna och modern som reste stenen efter honom.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR FÖRSTORING

tidslinje

I början av 1100-talet dör Holmsten och då reser brodern och de två systrarna en ny sten efter honom. Modern omnämns inte, kanske har hon dött under mellantiden. I Mälardalen finns få runstenar resta efter kvinnor, Gyrid har heller inte fått någon. Systrarna Sigrid och Kättilö omnämns bara på den andra stenen. Kanske var de för små vid faderns död för att få stå med på stenen efter honom.

Runstenar var statusfyllda minnesstenar som berättade om religionstillhörighet och släktförhållanden. De restes ofta på ställen som det här där de var väl synliga, invid dåtida gränser och färdvägar.

Kanske gick det till såhär när runstenen ristades.
Teckning: Lennart Thorstenson

KLICKA PÅ BILDEN FÖR FÖRSTORING

skiss

.

Krutbanan

Krutbanan

Sveriges riksdag beslöt 1905 att ett stort militärt övningsfält skulle förläggas till området mellan Järvabyarna i Solna och Stäket vid Mälaren. Området skulle ersätta Ladugårdsgärde som militärt övningsfält. De första områdena som förvärvades av staten var gårdarna Nederjärva, Mellanjärva och Överjärva, vilka gav namn åt fältet.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR FÖRSTORING

krut2

Krutbanan är en gammal militär banvall som går igenom Igelbäckens naturreservat i öst-västlig riktning. Järnvägen, som var elektrifierad, byggdes i början på 1940-talet och gick mellan norra stambanan vid Ulriksdals station (Solna) till förrådsområdet vid Stora Ursvik. På järnvägen transporterades bland annat militär ammunition. Rälsen är sedan många år uppriven.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR FÖRSTORING

krut3

Det finns gott om spår i markerna från den militära tiden. I de öppna markerna längs Igelbäcken finns spår av bland annat kulsprutebanor och handgranatsbanor, och på många ställen i reservatet finns gropar och rester av skyttevärn. Under den militära eran användes delar av Kymlinge som en befälsförläggning. Militären lät uppföra flera, nu upprivna, byggnader vid Kymlinge såsom matsal, kokhus och utedasslänga. De mer omfattande exploateringarna av järvafältet tog sin början när militären under 1960-talet började lämna området. Formellt lämnade militären Järvafältet 1970. Än idag finns militär verksamhet kvar i kanten av fältet.

Ett gravröse

Ett gravröse

I staden finns äldre hus från så tidigt som 1800-talet och stadsdelar omnämnda sedan 1300-talet. I Kymlinge naturreservat finns bland andra intressanta saker en gravplats (Gravröse) från bronsåldern (1700f Kr- 500f Kr.) Det är alltså över 3000 år sedan!
Ett gravröse ligger oftast på ett krön av berg och kullar nära dåtidens vattenleder. Genom att placera sina nära släktingars gravar väl synligt gjorde man klart att trakten redan var bebodd sedan generationer.

Troligen var rösets stenar ursprungligen mer samlade vilket gjorde att röset för ca 3000år sedan, då det byggdes, var högre och mer synligt. Röset är omrivet i mitten, troligen av militären. Arkeologer hittar mycket lite i rösegravar eftersom tre tusen års regn har strilat ner mellan stenarna och förstört det mesta av gravinnehållet.

Nedanför röset rinner Igelbäcken som en rest efter de stora vattenområden som omslöt ön med berget och röset. Då stod vattnet ungefär 20 meter högre än idag så all åkermark här nedanför var vatten.

infoga1 infoga2

 

 

 

 

 

Källa: Sundbybergs stad